Anna Amanda Josefin Salomonsson

Jag tänker tillbaka på gamla tider. På tider då vi hade kul, på tider då vi hade det mindre kul. Tänker tillbaka på de tider då vi gjorde en massa grejer, på den tiden då vi alltid kunde lita på varandra. Lyssnar på musik som får mig att minnas, som får mig att vilja glömma. Musik som får mig att förstå, musik som brukade kännas bra då. En speciell låts melodi strömmar ut ur mina högtalare just nu. Jag minns, ler, skrattar lite för mig själv. För de här är en bra låt, som bara ger mig bra minnen. När jag blundar ser jag det framför mig, våra resor, våra äventyr. Jag ser det, jag lovar. Och jag minns allting, helt säkert. Om jag blundar, lyssnar och minns, ser jag även dem. Skratten. Skratten som blev allt för få, skratten som var många då. 
Nu måste vi hitta vårat egna fjäll, göra upp våran egna eld, grilla våran egna korv och skratta åt våra egna skämt. Och jag längtar verkligen. Jag vet hur det känns när skrattet på ens mun känns långt borta, när tårarna i ens ögon känns alldeles för nära. Jag vet. Jag vet också att det kommer tillbaka, skrattet. Och minnerna, de blir bara fler och fler. Längtan till det som varit blir mindre, och lyckan över det man har, blir större. Jag vet inte, men jag tror! Och hoppas.


 
               

Jag minns!