Anna Amanda Josefin Salomonsson

Just nu har jag sååån huvudvärk, de är hemskt. Har tagit alvedon och ska gå och lägga mig. Det behövs verkligen!

De är så tomt utan mamma och Hanna här i byn. De är som att en del av mig själv fattas. Nu när det bara är jag och pappa här får jag göra allting. Diska, städa, laga mat, sätta in/ta ut disken. Jag dör! Mamma du är jätte välökommen hem. Haha. Men de är inte bara därför, jag saknar hela dig också. Pappa går ju och lägger sig vid 9, Hanna var är du när jag behöver dig?
Stackars lilla mig. 

Förresten, den som följt min blogg ett tag kanske kommer ihåg att jag visade en klocka jag ville ha för ett tag sen. En silvrig med marilyn monroe? Jag fick precis en sån för ett par dagar sen av N, tror du jag blev glad? :) Den är verkligen gjord för min handled! Skyddar den med livet. Kärlek, verkligen kärlek. 

   

Idag satt jag här, funderade, tänkte, läste och skrev. Räknade ut snittet på mina betyg från gymnasiet, kollade runt på olika utbildningar. Alla som känner mig vet att jag kommer läsa vidare, nångång, till nånting :) Jag vägrar bli en sån, som mamma kallar det, soffliggare. Jobba på Ica eller systembolaget, deprimerande. De är ju fortafarande bra att ha ett jobb, vad som helst för att få in pengar. Annars kan man helt enkelt inte överleva i denna svåra värld. Men då har jag kommit på, att varför ska man jobba med något som man egentligen inte alls är intresserad av, när vi har en möjlighet att välja vad vi vill göra? Det är ju klart, det är inte det lättaste att veta vad. Då måste man jobba på, tills den dagen det står klart, de är det här jag vill!
Det finns så mycket att välja mellan, se bara. Sjuksköterska, frisör, sotare, polis, brandman, väktare, bartender, lärare, flygvärdinna, veterinär, förskolelärare, pilot. Säg mig, hur ska man veta? Tänk om man vill göra flera saker? Tänk om det inte finns något alls man gillar? SÄG MIG! Varför? Snälla lilla gud, varför kan man inte få veta redan vid födseln så man slipper undra. Huvudvärk.

Sen kom det, som ett ljus från himlen, ett tecken från gud!
Är det verkligen det jag ska bli?

Jag har alltid varit en tjej som älskar skor! Det började redan vid tidig ålder. Vi har en film på mig när jag var liten där jag prövade mina första skor. Jag hade problem att gå med dem, men jag gav inte upp! Jag skulle ha dem på mig, trots att de var lite för stora och lite för tunga. De var där det började. De var då en liten låga tändes inom mig, idag brinner en hel majbrasa där inne. Jag älskar skor! Jag har vänner som stör sig måttligt på mig och mina köp. Hade jag varit miljonär hade jag haft en enorm garderob, jag lovar :) Jag tror att jag äger ungefär 30(++) talet skor. Inte så mycket med tanke på att jag inte använder alla.
Men jag är inte en sån person som kan köpa 8 par skor på samma dag! Aldrig. De räcker med ett par åt gången. Då är jag nöjd. Och jag har fula skor också för såna måste man ha, men om vi går ut, då föredrar jag dom höga sakerna. 

 Ett par skor jag är sugen på just nu :)



Hej då!

Men GOOOD MORGON allihopa!
Eller god förmiddag. Eller heter det god förlunch? Aja.
Nu sitter jag här igen, på min gröna stol i ett hörn av mitt rum. Sängen är bäddad, disken är fixad, nu är det bara jag själv som behöver snyggas till. Ser inte så fräsch ut kan jag säga. Jag förstår inte hur mitt hår kan se ut så här på morgonen, det står åt alla håll och kanter!! Just nu kan bara en mössa rädda mig! Ska köpa en ny för den delen. Jag hör att pappa håller på att klyva ved här utranför. Ni vet det där härliga ljudet av ved som spricker när det är kallt ute? Just det hör jag nu. Hela kvällen igår har jag försök skriva en önskelista (haha, visst är jag barnslig :P), men de är inte lika lätt nå mer som det brukade vara för ungefär 10 år sedan. Då kunde listan bli ungefär 1 kilometer lång, och ifall mamma frågade "vad vill du ha mest av alla dessa saker?", så fanns det inget svar. Man ville ha allt eller ja, allt. (Nu sågar han med motorsågen, låter FÖRJÄVLIGT)
De är som jag brukar säga, det hade varit lättast om man inte behövde köpa någoting alls åt varandra, tänk vilken frid och fröjd! Nu känner jag ångest för att jag måste komma på någonting bra att önska mig så att jag inte får något jag inte behöver. Låter lite knasigt, men de är sant!

Här i Mertajärvi springer tiden iväg, ingen dag är den andre lik. Inte om man jämför dem på datumen, men dagarna i sig är väldigt lika, med tanke på att det nästan aldrig händer något ovanligt eller spännande. Ändå går veckorna och månaderna förbi med super fart. Vintarna är ändå den bästa årstiden att bo hemma. Sommrana åker jag gärna runt överallt. Men på vintrarna kan man göra så mycket här i byarna. Och framförallt, man kan ha på sig täckbyxor när man än känner för det! De är nog det bästa när jag tänker efter.
Hej då.

Mina nyaste målningar. Tänk på att ljuset inte ger tavlorna rättvisa.

Ibland har man ångest och ibland mår man dåligt över allting fast man egentligen inte vet varför. Livslusten sugs som ur en. Det finns dagar då man bara vill ge upp allting, men som den starka person man är kämpar man vidare. Du, de är klart jag tänker på dig där borta. Du är så nära, men ändå så långt bort. Även om du inte vill prata om det, förstår jag dig. Och de är mycket lättare att skriva om det, än att prata om det. Lilla vän, jag saknar dig. De könns skönt att du fortfarande bor i samma land och att jag ka ringa dig när jag vill. Ett telefonsamtal bort, en flygresa bort. Kompis, kommer du ihåg när du sa till mig att jag alltid kan lita på dig? Och att jag alltid kan räkna med dig, vad det än gäller? Jag ville bara säga att du kan lita på mig och räkna med mig också.

Jag tänker på dig, babyhanden.