Anna Amanda Josefin Salomonsson

Jag tänker tillbaka på tiden som varit, åren som gått. Vi har mognat och nu ser vi världen med andra ögon. Vi är inte de "små flickorna" som brukade springa nakna på gräsmattan längre, vi är såkallade vuxna, eller ska jag säga förvuxna?
Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill! Jag vet vars jag har mina vänner och min familj, vad finns det att oroa sig över? Livet går vidare och jag är glad över att jag mår bra och att NI mår bra .
Punkt.

Jag och min grabb gör stora framsteg. Vi börjar förstå varandra mer och mer. Ibland tittar han på mig med de där stora ögonen och viskar någonting som jag inte uppfattar, han är så underbar, jag vill bara krama och aldrig släppa taget!
När han kommer springades mot mig och ropar BUSA så kan man bara inte låta bli att smälta.
Ärligt talat var han lite besvärlig igår, mycket på grund av febern och hostan, men man får aldrig släppa taget och ge upp. De är bara att ta ett djupt andetag, bita sig i tungan och försöka lugna med vänliga ord.
De brukar hjälpa :)