Anna Amanda Josefin Salomonsson

Nu har det snart gått ett år utan min klass, mitt MSP, min skola och mitt skåp på tredje våningen. Det känns skönt att slippa ha så många måsten men samtidigt saknar jag allt omkring skolan. Vännerna, gemanskapen, kärleken som vi gav varandra. Vi blev så tajta och vi hade såå kul tillsammans. De känns nästan som att riva upp gamla sår när jag tänker på det, jag har inte kommit över skolan ännu känns det som. För mig är det fortfarande som att MSP är mitt, att det är jag. Det känns väldigt lustigt att vi inte finns mer, msp 3, klassen som är oförglömlig för mig. Den är nu bortglömd av alla andra, nu är det andra 3;or som tagit över. Vi finns inte mer.. Sorligt. Jag minns hur vi längtade till studenten, skolans sista dagar. Nu längtar jag bara tillbaka. Nu har det hårda livet börjat , jag forstod aldrig då att det skulle bli så svårt, och ingen varande mig? Hade jag fått göra om allt igen hade jag inte ändrat på någonting, jag är stolt över mig själv och alla andra i min klass som klarade av skolan. Vi gjorde det, vi tog studenten! Vi åkte på vårt flak, på våran lastbil med våra vänner och våran discovodka. Det hade inte kunnat bli bättre. Jag uppmanar alla elever som tar studenten iår att ta vara på allting, fota så mycket som möjligt, umgås, fira! FESTA! För den tiden kommer aldrig åter. OCH jag kan lova att det kommer vara det roligaste du gjort, för så var det för mig.

MSP 3- Hårstrået i din sallad


slagna hjältar