En bild säger mer än tusen ord.
Jag vet att en bild säger mer än tusen ord, men nu har jag inga bilder. Glömde kameran. Så irriterande. Men ord, det har jag fortfarande. Så här kommer en liten skrift på 339 ord om min älgjakt.
Vi satte oss på fyrhjulingarna, jag, N och J. Körde efter den stenigaste och guppigaste väg du kan tänka dig. (Jag har ont i ryggen fortfarande). Resan tog ett tag, solen sken på, höstens färger visade sig mer än vanligt. Fjäll så långt ögat kunde nå, så vackert. Nästan vackrare än på vintern. Vi körde förbi platsen vi grillat på i våras, N blev förvånad över att jag kände igen mig. Jag blev lite förvånad själv, men den kullen sitter i mitt minne. När vi kom fram fick man inte prata högt, inte heller gå med benen för tätt så att byxorna lät, vilket jag gjorde. Vi stod högt uppe på ett berg. Vyn därifrån var bländande, det var så stort. Jag kunde vrida huvudet 360 grader och fortfarande se samma vackra landskap. Solens strålar gjorde att det hela blev 10 gånger finare och färgerna på bladen fick det att se ut som en målning. Jag njöt. För mig spelade det ingen roll ifall vi skulle se någon älg eller inte, jag var redan så upprymd. Vi gjorde upp en eld en bit ner. Vi hade just lagt bullens pilsner korv på kokning och kaffepannan i eldens glöd då jag såg N:s förvånade min. Någon hade sett en älg, i närheten av oss. Han rusade iväg, jag och J var snabbt efter. J kikade ner över dalen, såg ingenting på ett tag, men sen skrek han till. "Där står den, just nedanför oss". Jag tog kikaren, försökte ställa in rätt skärpa (De var inte den nyaste kikaren), jag vred och vände, såg inte ett skit! J pekade och viskade, kolla där, jag kollade. Jag såg den! Älgen. Den tittade mot vårat håll, såg skrämd ut, öronen lyssnade, ögonen var på spänn.
Vi fick aldrig den älgen. Men för mig spelade det ingen roll, jag hade varit med om nog. Jag nöjde mig med min varma koppen och min macka. Det var lycka som spred sig i min kropp när jag satt där bredvid elden och mörket började falla på. Lycka.
Vi satte oss på fyrhjulingarna, jag, N och J. Körde efter den stenigaste och guppigaste väg du kan tänka dig. (Jag har ont i ryggen fortfarande). Resan tog ett tag, solen sken på, höstens färger visade sig mer än vanligt. Fjäll så långt ögat kunde nå, så vackert. Nästan vackrare än på vintern. Vi körde förbi platsen vi grillat på i våras, N blev förvånad över att jag kände igen mig. Jag blev lite förvånad själv, men den kullen sitter i mitt minne. När vi kom fram fick man inte prata högt, inte heller gå med benen för tätt så att byxorna lät, vilket jag gjorde. Vi stod högt uppe på ett berg. Vyn därifrån var bländande, det var så stort. Jag kunde vrida huvudet 360 grader och fortfarande se samma vackra landskap. Solens strålar gjorde att det hela blev 10 gånger finare och färgerna på bladen fick det att se ut som en målning. Jag njöt. För mig spelade det ingen roll ifall vi skulle se någon älg eller inte, jag var redan så upprymd. Vi gjorde upp en eld en bit ner. Vi hade just lagt bullens pilsner korv på kokning och kaffepannan i eldens glöd då jag såg N:s förvånade min. Någon hade sett en älg, i närheten av oss. Han rusade iväg, jag och J var snabbt efter. J kikade ner över dalen, såg ingenting på ett tag, men sen skrek han till. "Där står den, just nedanför oss". Jag tog kikaren, försökte ställa in rätt skärpa (De var inte den nyaste kikaren), jag vred och vände, såg inte ett skit! J pekade och viskade, kolla där, jag kollade. Jag såg den! Älgen. Den tittade mot vårat håll, såg skrämd ut, öronen lyssnade, ögonen var på spänn.
Vi fick aldrig den älgen. Men för mig spelade det ingen roll, jag hade varit med om nog. Jag nöjde mig med min varma koppen och min macka. Det var lycka som spred sig i min kropp när jag satt där bredvid elden och mörket började falla på. Lycka.
Kommentarer
Trackback
