Anna Amanda Josefin Salomonsson

Inatt hade jag tusen funderingar i skallen. Jag tänkte på allt möjligt mellan himmel och jord. En sak som jag tänkte på är något som jag kommer ihåg att jag tänkte som liten. (Nu tänker du, inte en sån där historia igen, men den här blir bra!)
Min mamma och pappa har alltid haft en stor säng. Mammas sida av sänghalvan var och kommer alltid att vara till vänster och pappas sida kommer alltid att vara till höger, om mitten vill säga. Det man tror är rätt som liten sitter ju kvar, så ett tag trodde jag att alla hade stora sängar. Jag kunde aldrig förstå mig på min kusins föräldrar, de hade en relativt liten säng, om man jämförde med mammas och pappas. Den var inte uppdelad i två och det värsta av allt var tanken på att de kanske inte visste vilken sida som var vems.. Jag frågade alltid varför de hade en sån liten säng, för mig var detta inte normalt. "Vi behöver inte någon större" var svaret. Behöver inte någon större? Heregud de var väl inte det de handlar om brukade jag tänka. Mamma och pappa har en stor säng, sa jag. Nåväl jag gick väl runt och trodde att kusinens föräldrar var onormala eftersom de var de enda på hela jorden som hade en liten säng. (Den var egentligen inte så liten, kanske 1,20 1,30?, mamma och pappa har 1,80) Nu vet jag sanningen, att det är inte är så bra med stora sängar, hur kunde jag tycka det då? Jag föredrar mycket hellre en liten, mysig. Tänk vad de har gått miste om, mina föräldrar, närheten av varandra. Jag menar, mitten har ju alltid varit ivägen.. De var ju det kusinens föräldrar döljde, det vet jag nu. Hur kunde jag vara så blind..