Fortfarande jag som talar.
Nyss när jag stod där ute och kollade på stjärnorna fick jag där känslan. Den kommer sakta närmare och närmare, i en krypande fart. Det känns som att klockan har stannat, jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men det är deffenitivt en konstig känsla, en för tillfället ovanlig känsla.
Himlen var iallafall vacker, och jag gillar att stå där ute. Ensam.
Jag vet att det är fel av mig att ens tänka tanken, men det känns fortfarande som att du är nära. Jag vill bara ligga ner ett tag, försvinna, blunda, sova. Ja vad som hellst. Lite jobbigt är det faktiskt, men jag gör mitt bästa! Jag försöker, och jag menar det! Jag vill inte tänka på det, men jag är jagad, av den här känslan. Det känns som att jag inte kan springa eller gömma mig, för den kommer ikapp. Långsamt men bestämmt!
Lite rädd är jag, men jag försöker dölja det för mig själv. Bakom skrattet finns det så mycket som andra inte kan se, det är knappt jag ser det själv. Jag lovade mig själv att inte tänka så mycket, men nu vet jag att det är bättre att tänka en gång för mycket. Är det fel av mig? Den där rösten är iallafall långt borta nu, men i mitt huvud hör jag den mycket väl.
Idag pratade vi om dig. Mm, vi gjorde faktiskt det. Saker du brukade säga ekar i mitt huvud. Bilder som säger mig mer än tusen ord påminner mig varje dag om det. För i köket finns det 100 av dem. Ibland minns vi lite extra mycket, för det mesta vill jag bara blunda. Men det är svårt att bara se svart, för, för mig är du regnbågens alla färger. Jag letar desperat efter mig själv, den jag var, den jag vill vara! Och jag vet att jag är där snart. Tack för att jag får tänka på dig ibland. Eftersom jag är min egen chef så bestämmer jag att jag har tillåtelse till det. Till en viss mängd iallafall.
What if god was one of us? Haha. Känns som igår.
Himlen var iallafall vacker, och jag gillar att stå där ute. Ensam.
Jag vet att det är fel av mig att ens tänka tanken, men det känns fortfarande som att du är nära. Jag vill bara ligga ner ett tag, försvinna, blunda, sova. Ja vad som hellst. Lite jobbigt är det faktiskt, men jag gör mitt bästa! Jag försöker, och jag menar det! Jag vill inte tänka på det, men jag är jagad, av den här känslan. Det känns som att jag inte kan springa eller gömma mig, för den kommer ikapp. Långsamt men bestämmt!
Lite rädd är jag, men jag försöker dölja det för mig själv. Bakom skrattet finns det så mycket som andra inte kan se, det är knappt jag ser det själv. Jag lovade mig själv att inte tänka så mycket, men nu vet jag att det är bättre att tänka en gång för mycket. Är det fel av mig? Den där rösten är iallafall långt borta nu, men i mitt huvud hör jag den mycket väl.
Idag pratade vi om dig. Mm, vi gjorde faktiskt det. Saker du brukade säga ekar i mitt huvud. Bilder som säger mig mer än tusen ord påminner mig varje dag om det. För i köket finns det 100 av dem. Ibland minns vi lite extra mycket, för det mesta vill jag bara blunda. Men det är svårt att bara se svart, för, för mig är du regnbågens alla färger. Jag letar desperat efter mig själv, den jag var, den jag vill vara! Och jag vet att jag är där snart. Tack för att jag får tänka på dig ibland. Eftersom jag är min egen chef så bestämmer jag att jag har tillåtelse till det. Till en viss mängd iallafall.
What if god was one of us? Haha. Känns som igår.
Kommentarer
Trackback
